Namnlöst
Jag vet inte ens hur jag ska börja, vad jag ska skriva, hur jag ska formulera mig för att inget ska missuppfattas. Ni som hängt med ett tag vet att ja använder denna blogg som ett slags avskrivnings ställe. Skriver av mig om jag har en dålig dag eller likande o de är precis vad jag ska göra nu.
För fy fan, vad jag känner mig irriterad, ledsen, arg, på dåligt humör helt enkelt. 
 
Detta på grund av så många olika saker egentligen, om jag verkligen tänker efter. Så detta inlägg lär bli väldigt luddigt.
 
För det första, jag måste erkänna. Jag vantrivs verkligen på mitt nuvarande jobb. Har ingen aning om varför då jag jobbat inom hemtjänsten i ett år nu men något är uppenbarligen fel, det är väl inte meningen att man ska ha en klump i magen innan varje pass? Men dit går jag ju såklart ändå, behöver ju pengar. Pengar är ett jävla sattyg egentligen för hur många gånger har inte pengar satt stopp för en?
Typ som nu, jag jobbar på ett jobb ja vantrivs på. Får knappt ihop så de räcker till mat o hyra, men allt annat då? Nöjen o aktiviteter? De är ju bara o fetglömma. Får ofta frågan, "varför är du aldrig ute?" enkelt. Jag har inte råd. Allt kostar.
 
En annan sak, vissa människor både kvinnor o män kör på detta. Kan ge ett exempel, du pratar med en person, ofta, flera gånger om dagen under en period. Sen bestämmer ni er för att ses, allt verkar frid o fröjd men sen efter att ni sagt hej då? Vad äre som händer då? Jo personen i fråga slutar höra av sig, ignorerar. Man frågar vad felet är och får svaret "oj förlåt nä de äe inget har bara varit väldigt UPPTAGEN". För det första är du så jävla upptagen, hur kan du då ha tid o öppna o läsa de jag skrivit? Lägga upp bilder på instagram, gilla bilder osv? Nä alltså jag bara undrar? 
Hur svårt kan de va, skriv bara som de är istället. Vill du ej ha mer kontakt så äre så, ingen big deal? Men o va tyst får ju en o tänka, var ja för ful? Levde jag inte upp till förväntningarna? Var jag för tjock? Tyckte hen att jag bar konstig?
Kan inte ens räkna på fingrarna hur många gånger jag känt så. Vågar knappt träffa folk längre. Man vågar knappt va sig själv, se ur som sig själv, äta som sig själv. You get the point.
 
Sen dehär med o lova saker, säga saker o verkligen mena det? Finns de någon som kan hålla vad de lovar o mena de dem säger nu för tiden? Vågar fan inte lita på människor, har gått på för många minor. Har så svårt att öppna mig för någon på riktigt. Liksom när de gäller kärlek t.ex. Får ibland frågan "hur kan du va singel, du som är så snäll, trevlig, fin ect" enkelt svar där med, jag vågar inte få känslor för någon, vågar inte lita på någon då de känns som att varenda jävel bara hugger en i ryggen i slutändan. Ni förstår grejen. Blir så arg, irriterad o ledsen, på allt o alla. Nu har jag ingen lust o skriva nå mer så vi hörs när vi hörs. Imorrn väntas 9h jobb. Mmh fantastiskt. De enda positiva just nu är att jag får besök av en otroligt saknad människa om 1,5 vecka. Sen kan allt ta sig. Puss o kram ha de!