Att våga
Ni vet den känslan då man är så lycklig att man knappt kan hantera alla miljontals fjärilar som flyger omkring där inne i magen eller snarare ett helt jävla zoo med all världens olika djur, stora som små. När hjärtat slår frivolter på grund av en speciell persons leende, när det bästa som finns är när man ser dendär speciella personens namn på displayen? Den känslan går inte att beskriva med ord egentligen, det är ungefär som om man flyger omkring på rosa fluffiga moln uppe bland regnbågar och enhörningar. Skulle kunna jämföra det med Channing Tatumns del av tripping scene i 22 jump street eller att vara hög.
 
Sen när man inte kan/får prata med denna person så blir man typ heöa cp i huvudet och typ deprimerad. Den delen av det hela känns i det stora hela sinnessjukt värdelös. Jag önskar verkligen att saker och ting kunde vara annorlunda men det är som det är just nu. Jag önskar även att jag var bättre på att uttrycka mig, verbalt, det är jag helt värdelös på. Men ingenting i livet är omöjligt så detta är något jag ska jobba på. För detta funkar fan inte.